Vi är vana att uppfatta smärta som ett tecken på fara. Vi har lärt oss att se smärta som något som ska bort, till varje pris. Men förlossningssmärta är egentligen ingenting annat än en signal på att förlossningsarbetet har kommit igång, att ditt barn är på väg att födas. // Maria Zamore (Allt om barn) // Slut Citat
Har hon tomtar på loftet? Om vi tar en arm och bryter av den så gör det ont, det är också kroppens signal att talaom någont dvs. att armen gått av. Med uttalndet ovan så försöker hon som så många andra att påskina att ont gör det men det är inte samma ont som annat ont utan ett naturligt ont… MeN HALLÅ VAKNA, HOHO, HALLÅ! Smärta är smärta oavsett vad den kommer utan och det finns ingen skillnad på smärtan bara för att orsakerna till den kan variera!
En intressant artikel från en skribent som tycker precis som jag om 2000-talets sk. förlossningsvård.
Debatten borde föras överallt och av KVINNOR i stälelt för att kinnirna håller sej själv kvar i gamla trallmönster från 50-talaet om att smräta och blod är det naturligaste som finns och att ha “klarat av det” är en bedrift… så nu kopierar jag in artikeln för det som jag själv propagerat för i snart 20 år…
För er som bll läsa artikeln på sin orginalplats så finns den här:
http://www.expressen.se/debatt/1.1183449/svenskor-blir-nekade-smartlindring-i-onodan
Nekad smärtlindring i onödan
Författaren Tove Karlsson efterlyser en modernare syn på smärtlindring inom den svenska förlossningsvården. Vi som föder barn i Sverige är moderna människor i ett modernt samhälle. Det finns ingen anledning att neka oss denna modernitet när vi behöver den eller efterfrågar den som mest, skriver hon bland annat.
Svenskor blir nekade smärtlindring i onödan
Att en “naturlig” förlossning utan bedövning är fysiskt sett idealiskt är en vanlig inställning hos många inom förlossningsvården. Modern teknik framställs som ett främmande element som kan skada kvinnors självförtroende.
Det skriver i dag Tove Karlsson, författare till boken “Att föda som en man”, som menar att svenska kvinnor i onödan nekas smärtlindring.
I Finland där smärtlindring oftare ges kan vi se att de negativa bieffekterna inte verkar finnas, skriver Karlsson.
Under den nyss avslutade strejken propagerade sjuksköterskorna för att de ska ha rätt till samma lön som andra yrkesgrupper med motsvarande utbildningsgrad. De tycker sig ha lika stor rätt till samhällets resurser som någon annan. Och varför skulle de inte ha det? Men det är inte bara sjuksköterskorna som har halkat efter i samhällsutvecklingen. Barnaföderskorna, patienter till en del av de strejkande sjuksköterskorna, har inte heller tillåtits att fullt ut dra nytta av de senaste decenniernas utveckling.
Tekniskt sett har närapå smärtfria förlossningar varit möjliga under flera årtionden. Epiduralbedövningar kan ta bort i stort sett all smärta från det att förlossningen har kommit i gång. Men Folkhälsoinstitutets informationsbroschyr lovar inget annat än att den födande kvinnan kan komma att påstå sig vilja ”bli nedsövd, ge upp, gå hem eller dö”. Alla uppmanas att förbereda sig på stark smärta och kanske rentav se något positivt i den. Motivet till att frivilligt avstå smärtlindring är en utbredd skepsis mot bedövningens inverkan på förlossningens rent fysiska förlopp. Epiduralbedövning och spinalbedövning (en metod som liknar epiduralbedövning) sägs kunna förlänga förlossningens förlopp och öka risken föra att förlossningen kan behöva avslutas med sugklocka. Vissa tror också att bedövningen ökar risken för allvarliga underlivsbristningar. Att en ”naturlig” förlossning utan bedövning är det fysiskt sett idealiska tycks vara en vanlig inställning hos många, även personal inom förlossningsvården. Men vad finns det för belägg för att det verkligen är så?
Epiduralbedövning används vid 29 procent av alla svenska förlossningar, i Finland är motsvarande siffra 41 procent. 15 procent använder spinalbedövning och 18 procent använder livmoderbedövning, som också tar bort smärtan av värkarna. De två sistnämnda metoderna används nästan inte alls i Sverige. I stället används den mindre effektiva lustgasen i större utsträckning. Rimligtvis gör det mindre ont att föda barn i Finland än i Sverige. Ändå tycks finska föderskor inte drabbas av de negativa bieffekter som effektiv smärtlindring sägs ha. Dödligheten bland finska ofödda och nyfödda barn är en aning lägre än i Sverige. Både andelen förlossningar som sker med sugklocka eller tång och andelen kejsarsnitt ligger någon procentenhet lägre än i Sverige. Andelen förlossningar där allvarliga underlivsbristningar uppstår är en procent i Finland jämfört med Sveriges fyra procent. Siffrorna talar sitt tydliga språk: smärtlindringen ger troligtvis inte de bieffekter vi i Sverige tror att de ger.
Det finns fler skillnader mellan den svenska och finska förlossningsvården än smärtlindringsmetoderna. Men såvida Finlands statistik är korrekt och den finska förlossningsvården inte är oerhört mycket bättre än den svenska på alla områden utom smärtlindring, visar dess exempel att det går att erbjuda effektiv smärtlindring utan att andelen instrumentella förlossningar och allvarliga underlivsbristningar eller rentav barnadödligheten ökar. Om viljan finns. Men det är inte på det medicinska planet det huvudsakliga motståndet ligger. Inom förlossningsvården finns en utbredd idé om att en ”naturlig” förlossning är det bästa för en födande kvinnas själsliga upplevelse av förlossningen. Modern teknik framställs som ett främmande element som kan skada kvinnors självförtroende. Att en förlossning bör vara så ”naturlig” som möjligt är en åsikt som bör respekteras hos alla föderskor som hyser den. Problem uppstår först när hela förlossningsvården är anpassad efter den specifika uppfattningen.
I Sverige har alla rätt till den smärtlindring de önskar. Åtminstone i teorin. I praktiken är effektiv smärtlindring lågt prioriterat och det första som får stryka på foten när resurserna inte räcker till. När det gäller epiduralbedövningar krävs ett visst antal narkosläkare för att bedövningen ska finnas tillgänglig när den verkligen behövs. Det kan dessutom krävas att narkosläkaren har tid att reglera och kanske lägga om bedövningen i de fall som den inte tar som den ska. Har man tur kan man få en fullt fungerande epiduralbedövning och en nästintill smärtfri förlossning. Men man kan lika gärna ställas inför en förlossningsvård som varken har vilja eller resurser att hjälpa en. Dessa utsikter gör många graviditeter till en tid av oro.
Vi som föder barn i Sverige är moderna människor i ett modernt samhälle. Det finns ingen anledning att neka oss denna modernitet när vi behöver den eller efterfrågar den som mest. Att rättfärdiga sakernas tillstånd med att förlossningar alltid har gjort ont är lika orimligt som att rättfärdiga låga kvinnolöner med att kvinnor alltid har haft lägre löner än män. Barnafödande är ingen sjukdom. Det är ett arbete, en viktig insats både för våra familjer och för samhället. Vi som föder barn har lika mycket rätt till en dräglig arbetsmiljö som någon annan. Fungerande smärtlindring är det minsta vi kan kräva.
Tove Karlsson
Författare
Tove fick idén till sin bok ”Att föda som en man” när hon väntade sitt första barn och själv letade efter en bok om att föda barn som inte blandade in ”idéer om den eviga kvinnligheten”
